Man vet att det är shoulder-season när;

 

-       first chair/gondola innebär att vara vid liften 10.00

-       man gör en regel att bara åka skidor på bluebird-days, och sedan håller sig till det

-       en skiddag i backen består av 30% åkning, 70% sola uppe vid Horstman Hut

-       valet står mellan att åka upp på berget och shredda alternativt dra till sjön och bada&sola

-       man faktiskt gör BÅDA ovanstående saker på samma dag

-       man tycker att det är helt okej att unna sig själv minst en köpe-kaffe i solen varje dag

-       att golfa känns som en godkänd skibum-aktivitet

-       man lyckas klämma in Crepe Montagne, Mongolie Grill och Sushi Village på samma vecka

-       man faktiskt har klänning och klär upp sig och så

-       man tänker avsluta hela säsongen med att gå på Araxi..

 

vi har haft några riktigt härliga sista veckor (två?) här i Whistler. konstant sol och bara allmänt gött häng. så niiiice! men alla goda ting måste ju komma till ett slut. så nu är det bara ynka två dagar kvar här i Whistler innan vi hoppar på den där bussen ner till Vancity för att hänga där i två dagar innan vi tar flyget hem till Suecia. galet, galet, galet!

/Camis

Nu blir det här ett väldigt personligt inlägg från min sida och inte ett vanligt ”åh-vad-bra-vi-har-det-här-i-whistler” inlägg. Det här inlägget är tillägnat dig, finaste morfar. Du kommer för alltid finnas i mitt hjärta.

 

…

 

Jag är en sådan person som gärna bearbetar saker genom att skriva av mig. Att plita ner några rader i ett dokument eller liknande, analysera sina tankar och sedan gå vidare, ungefär.

 

Så vad gör man när man får världens tråkigaste besked och befinner sig på andra sidan jordklotet och tårarna bara strömmar? Vad gör man när man inser att man var alldeles för långt bort för att säga hejdå? Det finns liksom ingenting man göra. Och det känns så orättvist. Varför just du morfar? Varför just nu? Så många frågor som börjar med varför, och i slutändan så hjälper det inte ändå..

 

Det känns bara overkligt. Som en mardröm, fast det är verklighet. Att veta att jag aldrig mer kommer få träffa dig känns så fruktansvärt fel. Nu gråter jag igen. Det är i sådana här stunder jag försöker tänka positivt. Det finns många runt omkring mig som har förlorat sina mor- och farföräldrar när de var ännu yngre än jag. Jag är glad att du har funnits i mitt liv alla de 20 åren jag levt. Tack vare det har jag många fina minnen med dig morfar.

 

Jag kommer att sakna hur du nöjt efter att ha kramat en förklarat att du rakat dig just idag så du inte skulle ”skäggas” under kramen.

Jag kommer att sakna din entusiasm när du skulle visa något utklipp från tidningen eller liknande, och sedan ha en lång utläggande diskussion om det.

Jag kommer att sakna att se dig promenera runt i ditt trädgårdsland, och hur du med glädje bjöd på egenodlad potatis, gurka, morötter, tomat och jordgubbar.

 

Fina, goa, underbara morfar. Jag vill tro på att det finns en himmel eller efterliv av något slag och att du är där nu och har det bra. Att du har ett litet eget trädgårdsland där du kan gå och påta. Plus att du slipper diabetesen, att ha ont i knäna och nu slutligen problemen med hjärtat.

 

Älskar dig. Du har varit en fantastisk morfar.

 

♥

 

/Camilla

Så var man tillbaka hemma i kära Whistler. Jarå! Efter lite mer beachhäng, goda middagar, för mycket shopping och allmänt mys i Charleston, var jag väldigt redo att återvända. Så två flygturer, mycket väntan med lodisar på Greyhounds busstopp i Seattle, en lång bussresa till Vancouver, vänta en och en halv timma vid fyra på morgonen på Donken och en sista bussresa så var jag äntligen framme i Whistler klockan halv åtta igår morse. Härligt värre.

Passade på att gå på valley trailen medan min tvätt blev klar.

 

Yeeeah! Precis lagom till att du kommer hem Cams! Då blir det

våråkning, grillning och att chilla vid sjön!

 

/G

Jahopp då var jag ensam på Sapporo Drive här i Whistler. Åkte med Signe och Frida och all deras packning i morse och vinkade av dem vid Greyhound-stoppet. Vet att vi bor sjukt nära varandra hemma men trots det var det extra svårt att säga hejdå idag. Vi har bott så nära varandra nu i sex månader och tanken på att det nu är slut är inte alls kul.

Idag är det första maj och jag har nu arbetat min sista dag på Glacier Creek. Känns sorgligt att det är över men samtidigt ska det bli skönt att få vara ledig tills vi åker hem. Eftersom det är en tradition att GC går ut tillsammans på söndagar blev det en extra stor kväll i söndags. Efterfesten blev i Brio och jag blev smått förvånad när jag hoppade in i taxin för att åka hem och taxichauffören säger "good morning". Kollade då på klockan för första gången på hela kvällen och insåg att den var 5.15... Only in Whistler.

Nita Lake

Whistler train station

Sigge och sjön

/G

Hej, hej, hej! Ser att Gabbi har tagit över rodret för bloggen - det gillar vi. Jag tänkte slänga in ett lite blandat inlägg här på bloggen. Befinner mig (som ni kanske har förstått) inte längre i kära Whissie. Just nu sitter jag ute på en veranda i kvällsolen här i Charleston, SC. Lite mer behaglig temperatur såhär på kvällskvisten för oss som är vana vid snö och kyla, hehe.

Det här har minsann inte varit någon rolig vecka. Det har totalt ösregnat 24/7 de sista dagarna och i princip varje dag så är det någon som åker ifrån Whistler och som man måste säga hejdå till... Dessutom är Camilla nu i USA där hon kommer vara de närmsta 9 dagarna, så det är med andra ord bara jag, Sigge och Frida i lägenheten.

Gärna blogga om att man ska blogga och sedan skita totalt i att uppdatera. Vilken rebell jag är, hehe. Så, uppdatering var det ja, ehe. Livet i Whistler är fortfarande redigt gött. Men tiden börjar gå mot sitt slut här och det känns lite tungt. Lite separationsångest på det. Men alla saker har väl ett slut förr eller senare, i guess.

Hej bloggen. Nu tänkte jag blogga om att jag ska blogga. Japp, ikväll tänkte jag sleva in en liten sedvanlig "vad har hänt sedan senast"-update. Har inte tid just nu bara för nu ska jag gå till jobbet. Precis - hör och häpna - jobb. Kan nog behövas med tanke på att jag ignorerar allt som har med budget att göra. Yeah, yeah..

Hej hej hej! Kvart över ett visar klockan här i Whistler och jag borde nog sova som resten av mina roomies gör, men dricker man en stor mugg kaffe vid tio på kvällen för att definitivt hålla sig vaken på en bio, så går det som det går, hehe. Lite för pigg helt enkelt så jag langar ett väldigt spontant blogginlägg här istället.