Man vet att det är shoulder-season när;

-       first chair/gondola innebär att vara vid liften 10.00

-       man gör en regel att bara åka skidor på bluebird-days, och sedan håller sig till det

-       en skiddag i backen består av 30% åkning, 70% sola uppe vid Horstman Hut

-       valet står mellan att åka upp på berget och shredda alternativt dra till sjön och bada&sola

-       man faktiskt gör BÅDA ovanstående saker på samma dag

-       man tycker att det är helt okej att unna sig själv minst en köpe-kaffe i solen varje dag

-       att golfa känns som en godkänd skibum-aktivitet

-       man lyckas klämma in Crepe Montagne, Mongolie Grill och Sushi Village på samma vecka

-       man faktiskt har klänning och klär upp sig och så

-       man tänker avsluta hela säsongen med att gå på Araxi..

vi har haft några riktigt härliga sista veckor (två?) här i Whistler. konstant sol och bara allmänt gött häng. så niiiice! men alla goda ting måste ju komma till ett slut. så nu är det bara ynka två dagar kvar här i Whistler innan vi hoppar på den där bussen ner till Vancity för att hänga där i två dagar innan vi tar flyget hem till Suecia. galet, galet, galet!

/Camis

Nu blir det här ett väldigt personligt inlägg från min sida och inte ett vanligt ”åh-vad-bra-vi-har-det-här-i-whistler” inlägg. Det här inlägget är tillägnat dig, finaste morfar. Du kommer för alltid finnas i mitt hjärta.

…

Jag är en sådan person som gärna bearbetar saker genom att skriva av mig. Att plita ner några rader i ett dokument eller liknande, analysera sina tankar och sedan gå vidare, ungefär.

Så vad gör man när man får världens tråkigaste besked och befinner sig på andra sidan jordklotet och tårarna bara strömmar? Vad gör man när man inser att man var alldeles för långt bort för att säga hejdå? Det finns liksom ingenting man göra. Och det känns så orättvist. Varför just du morfar? Varför just nu? Så många frågor som börjar med varför, och i slutändan så hjälper det inte ändå..

Det känns bara overkligt. Som en mardröm, fast det är verklighet. Att veta att jag aldrig mer kommer få träffa dig känns så fruktansvärt fel. Nu gråter jag igen. Det är i sådana här stunder jag försöker tänka positivt. Det finns många runt omkring mig som har förlorat sina mor- och farföräldrar när de var ännu yngre än jag. Jag är glad att du har funnits i mitt liv alla de 20 åren jag levt. Tack vare det har jag många fina minnen med dig morfar.

Jag kommer att sakna hur du nöjt efter att ha kramat en förklarat att du rakat dig just idag så du inte skulle ”skäggas” under kramen.

Jag kommer att sakna din entusiasm när du skulle visa något utklipp från tidningen eller liknande, och sedan ha en lång utläggande diskussion om det.

Jag kommer att sakna att se dig promenera runt i ditt trädgårdsland, och hur du med glädje bjöd på egenodlad potatis, gurka, morötter, tomat och jordgubbar.

Fina, goa, underbara morfar. Jag vill tro på att det finns en himmel eller efterliv av något slag och att du är där nu och har det bra. Att du har ett litet eget trädgårdsland där du kan gå och påta. Plus att du slipper diabetesen, att ha ont i knäna och nu slutligen problemen med hjärtat.

Älskar dig. Du har varit en fantastisk morfar.

♥

/Camilla

Passade på att gå på valley trailen medan min tvätt blev klar.

Yeeeah! Precis lagom till att du kommer hem Cams! Då blir det

våråkning, grillning och att chilla vid sjön!

/G

Nita Lake

Whistler train station

Sigge och sjön

/G